En vecka

En vecka har gått sedan du lämnade oss och tiden har varit allt annat än lätt, många tårar har fälts och många minnen har återspeglats i mitt huvud, goda som dåliga. Tankar om saker som jag kunde gjort annorlunda vid vissa situationer, gjorde jag verkligen allt jag kunde? Är mitt samvete rent?

Jag vet en sak i alla fall, det finns ingen människa jag har brytt mig och älskat så mycket som dig, jag har försökt i dessa nio år som jag bott i Norrköping sen jag flyttade hem ifrån Malmö efter cirka 10 år i den staden. There’s no place like home.

I nio år har jag verkligen försökt mitt bästa, för att ställa upp på er som ni under hela mitt liv ställt upp på mig under många dystra och mörka perioder. Men det finns stunder som jag ångrar och som jag aldrig kan få ogjort och det är det som idag när jag är ensam kvar flyger omkring i min skalle.

Jag har aldrig varit speciellt religiös men alltid haft en uppfattning om något större än människan och det enda som ger mig frid idag är att jag är säker på att du har det bättre på andra sidan än alla plågor och dystra tider under din sista tid i livet, jag kommer aldrig glömma dina ord när du sade direkt till mig att du önskade efter att få gå bort, att slippa allt.

Allt jag kommer lyckas med i livet kommer vara tillägnat er två, för det är ni som har format mig till den människan jag är idag.

Utan att verka egoistiskt så är det för oss båda skönt att du fått komma till din vila, för din livskvalitet var verkligen ingen höjdare och nu till det “egoistiska” som jag skäms över men nu när du fått din vila så behöver jag inte oroa mig dygnet runt om hur det är med dig, att få hjärtat i halsgroppen varje gång man hör en ambulans osv osv. Men du kommer aldrig glömmas bort och jag kommer aldrig sluta älska dig, med dessa meningar fäller jag flera tårar längs kinderna för dig när jag idag sitter här själv, ensam kvar.

Gunnel Karlsson, 27/5-1934 – 28/7-2009