Det har nu gått två snabba veckor sen du gick bort, den första veckan var väldigt tung men även om det har börjat “kännas” okej så ligger sorgen fortfarande djupt ingraverad i mitt bröst. Framtiden är skrämmande och osäker. Jag känner mig så vilsen och övergiven utan någon släkt kvar förutom brorsan. Ingen att fira julafton, påsk, födelsedagar och diverse högtider med, jag är helt enkelt ensam och vilsen. Jag har grymt bra vänner men på något sätt känner jag mig ändå ensam och vilsen, men vem kan klandra mig? Utan föräldrar eller någon släkt så känns känslan rätt befogad.
Något positivt i detta så träffade jag Johan häromdagen, en gammal polare som jag inte umgåtts med på över ett år för ett onödigt jävla fylletjafs på en lagfest med fotbollen. Vi hade playstation 3 kväll med han och hans brorsa Emil. Känns skönt att fått det rett ut och att det kunde bli bra igen.
Ikväll har jag spelat bortamatch mot Hannäs, två timmars resa tur och retur för att få spela tio minuter, känndes nästan nödvändigt att åka med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar