Då har man varit och sagt ett sista adjö inför begravningen på fredag, det känns fortfarande lika overkligt. Jag saknar dig mer än något annat och jag skulle offra allt för att få ha dig i livet igen. Det var du och jag, du var allt för mig, jag var din trygghet och du min, vem ska jag nu förlita mig på? Det finns stunder då jag önskar att jag i förväg kunde få gå bort för att möta upp dig på något moln högt uppe i skyn, men jag ska leva mitt liv till din ära, jag ska göra dig stolt med mina framgångar, det blir mitt löfte till dig. Och om många år framöver ska vi träffas igen, högt uppe i skyn på ett vackert moln.
Tack för alla upplevelser, minnen och alla roliga stunder, du och morfar har gett mig minnen till en livstid och det är dom som idag håller mig på ett någorlunda glatt humör i sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar